Lucka 3: Berätta om din bästa vän

Julkalender, Kärlek<3

Man säger ju att hunden är människans bästa vän. Och i mitt fall stämmer det verkligen.

16 April i år, på sin sextonde födelsedag, dog min bästa vän. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Tårarna ville inte ta slut. Och då hade jag ändå i ungefär ett års tid försökt förbereda mig på vad som komma skulle. Då och då satt jag i bilen på väg hem från jobbet med tårarna rinnandes nedför kinderna och tänkte på hur det skulle vara om han dog. Det var skitjobbigt och tog mycket energi. Och det var jobbigt att tänka så, för han levde ju fortfarande då, men jag visste att slutet var nära. Hans leder blev svagare, han blev trött, han blev gammal helt enkelt.

Han var familjens hund, men mest min. Det var jag som tjatade hål på mamma och pappa och som till slut fick dem att ge med sig det året jag skulle fylla tretton. Det var jag som lovade att ta ansvar (och faktiskt gjorde det). Han gav mig så otroligt mycket under de första åren han kom till oss så det går inte att beskriva. Jag var ganska blyg och hade ett stort behov av att prata med någon. Molle blev den vännen och han har fått lyssna till mycket på våra många promenader. Han var en oerhört bra lyssnare, för han sa aldrig något tillbaka 😉 men han gav mig allt stöd som jag behövde genom att titta på mig med de stora, bruna ögonen och det var mer än tillräckligt.

När jag flyttade hemifrån så fick mina föräldrar ta hand om Molle, för han trivdes inte riktigt i en liten trång etta utan trädgård och fria utemöjligheter. Glädjen han visade när jag kom hem och hälsade på var obeskrivlig. Han vill inte sluta vifta på svansen eller gläfsa. Tänk vad en liten bomullstuss kan ge tillbaka bara genom att vara sig själv!

Jag har kunnat berätta allt för Molle; om killar jag varit kär i, om killar som dumpat mig, om prestationsångest, om hur mycket han betydde för mig, om dumma föräldrar, om snälla föräldrar, om skola, om jobb och om nya äventyr. Och han har alltid funnits där. Var jag ledsen, så slickade han tårarna från mina kinder tills de tog slut. Var jag glad blev han på bushumör och fick ryck och sprang rundor i trädgården och skällde och lekte. Och ofta satt vi bara och gosade och jag borrade ner mitt ansikte i hans bomullsmjuka päls och bara myste.

Det här var min bästa vän ❤

Schysst sovställning! 🙂

Spanar ut genom fönstret

Sista sommaren - nyopererad och med tratt, men glad ändå 🙂

Spanar i trädgården

"Jag är ingen valp, jag är bara nyklippt!"

Ibland måste man uträtta sina behov också 😉

Såå liten...!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s