Våffeldagen & soffterapi

Allmänt, Mat, Prestationsångest, Saker jag gillar

Ni glömmer väl inte våffeldagen?

Vi tjuvstartade igår med några stycken till eftermiddagskaffet – smarrigt värre!

DSC_0120

Igår var jag extremt rastlös. Visste inte alls vad jag skulle göra. Blev rastlös av att läsa en bok, läste klart en tidning på tio minuter, blev trött på att bara läsa bloggar och slösurfa. Jag insåg att jag vill hitta något annat att göra när man sitter vid tvn, förutom att fastna med datorn i knäet som är så lätt hänt. Något som jag kan bli riktigt bra på, men som mest är terapi för själen och får en att tänka på annat.

Min syster virkar, och är jätteduktig på det. Andra stickar. Eller scrapbookar. Eller pärlar. Eller gör något annat kreativt.

Jag tog på fram mina promarkers, som är fina, dyra pennor jag köpte på Panduro för ett tag sedan. Som var kul i två dagar och sen dess har de legat i garderoben. Men nu kom de alltså fram igen. Lätt som en plätt gick det att färglägga en färdig figur. Sen skulle jag måla på frihand. Gah! Och där kom prestationsångesten igen. Jag som kunnat rita hyfsat. Det går nu bara inte! Jag får inga proportioner på grejorna jag ritar… jag vet, träningen ger färdighet, men det är så störigt när jag vet att jag kunnat. Och jag har även noll inspiration till vad jag ska rita. Så jag känner att detta inte var min grej heller.

Fortsättning följer på vad som kan bli min soff-terapi… 🙂

Förresten, jag har semester nu i en heeel vecka! På tal om att lätt bli rastlös… haha! Men det ska nog gå bra, har en del saker inplanerade. Så nu har jag ätit frukost nummer två med macka och te och bara tittat ut över hustaken och filosoferat.

Vad som irriterar mig just nu & lite så

Exjobb, Frustration, Hästar & ridning, Prestationsångest, Träning & hälsa

Jag är inne i en ganska stor svacka just nu. Mycket av det jag tar mig för går liksom… dåligt. Och det tär på krafterna och självförtroendet, och nu har det blivit lite som en ond spiral… behöver något glatt just nu! Inte höstdepp…

Min examen. En sak som irriterar mig grymt mycket nu är att min examinator på högskolan är ursusel på att svara mig. Hon svarar aldrig i telefon, hon svarar inte på mina mejl. Hon har inte svarat sedan juni. Nu är jag riktigt irriterad för det är hon som måste kolla vilken examen jag kan få ut. Så innan hon gör något så får jag inte ut min examen och kan inte lämna utbildningen helt bakom mig… Grrr! Jag blir g.a.l.en!

Ridningen. Ridningen har fullkomligt låst sig. Jag har gått ner mig några steg i vad jag presterar och det tär något fruktansvärt på självförtroendet att det går dåligt vecka efter vecka. Försöker ta mig ur det, men det är svårt. I måndags gick det dock bra faktiskt. Men igår kass igen. Och ridlärarens kommentar efteråt stör mig som tusan: ”Det är inte bra att göra för många förändringar på samma gång. Fokusera du på att trampa ner hälarna i stigbyglarna, så tar vi det därifrån. Det räcker att du förändrar det nu”. Är jag känslig eller är det bara jag som tolkar det som att ”du har så himla många saker du behöver förändra, Josefine lilla, så det kommer inte gå att göra alla på samma gång, så vi tar en i taget”. Det boostade inte självförtroendet direkt…

En läkare. Jag har konstaterat att man i dagens samhälle inte kan gå till en läkare med ”diffusa symptom”. Innan de ens träffat dig har de klassificerat dig som hypokondriker eller att du behöver psykologisk hjälp. Jag har massa diffusa symptom och jag är inte hypokondrisk. Jag är mer typen som ”inte vill må dåligt och vill få hjälp att hitta ut om något är fel”. Är det så konstigt? Jag har bl.a. huvudvärk kanske varannan dag, svullen mage och magkatarr varje dag, migrän från och till, extremt trött varje dag (vaknat pigg och utvilad en gång på ett halvår och jag har inga barn att skylla på), extremt frusna händer och fötter och dålig blodcirkulation. Läkaren började att fråga ”Vad vill du få ut av det här?”. Eh? Att du hittar nåt fel så jag kan få medicin och må bättre? Konstig fråga tycker jag. Sen frågade han ”Vad tror du själv att du lider av?”. Jag valde att avstå att säga allt det jag googlat på. Båda frågorna kändes som om han inte trodde på mig.
I vilket fall, massa prover togs och jag är fullt frisk. Som en nötkärna. Men ändå känner jag att jag inte är helt frisk. Det är jobbigt kan jag säga. I telefonen sa han att ”det finns inget mer att göra”. Tack och adjö! Dagens läkare borde ha ”problemlösning” på sitt schema under sin lååånga utbildning! Jag blev rekommenderad KBT (Kognitiv BeteendeTerapi) – tack, men nej tack. Tror inte att det är något för mig och det är inte det jag behöver, det vet jag. Blir tokig. Jag ska göra några förändringar i mitt liv så får vi se om det blir bättre. Jag ska dricka 2  x 0,5 l vatten per dag (2 LOKA-flaskor) för magens skull. Jag gillar inte vatten så mycket och är jättedålig på det. Så det är en sak. Den andra saken är att komma ut och gå/springa och träna igen, trots att jag får tidig mjölksyra och har noll energi. Jag vet att jag egentligen mår bättre om jag gör det. Sen så får jag hoppas att huvudvärk och magont försvinner med tiden. För det verkar ju helt normalt i doktorns ögon att ha det så.

Det blev ett litet klagoinlägg – ibland är det bra att ha bloggen som klagomur…

Seglartjej & en stämpel i boken

Allmänt, Prestationsångest, Saker jag gillar, Söndagsutflykt

Ja, då var seglarkursen över för det här året. 3 dagars intensiv segling i delvis hårda vindar. Jättekul! Jättefrustrerande. Jätteblåsigt. Jättetufft. Jättecoolt. Jätteutmanande! Jag känner mig nu som en seglartjej.

Jag fick ett lite lätt psykbryt ombord på båten igår, när jag inte förstod hur jag skulle göra och förstod inte kopplingen mellan alla tamparna. Tur att läraren både fungerar som pedagog och psykolog, haha!

Man seglar alltid in i hamnen, då båten ligger på ytterplats. Inget mesande med motor här inte! Igår var jag rorsman och styrde in en 34 fotare perfekt intill bryggan. Det kändes hur coolt som helst att klara av det! Lugnt och fint och ingen stress, bara glida in. Då kan man lägga det till sitt CV liksom.

Båten jag har seglat på

En stämpel till i boken!

Nu ska jag och min pojkvän åka ut på biltur och äta lunch på nåt mysigt café och sen ta en glass i solen! Det är ju sjukt varmt och solbrillorna åker på.

Ha en skön söndag!

Prestationsångest…

Frustration, Hästar & ridning, Prestationsångest

Den senaste tiden har jag haft jättemycket prestationsångest. Det har blivit en ond cirkel som jag har svårt att ta mig ur. Det positiva i det hela är att jag är medveten om det. Och jag försöker förbättra det, det gör jag verkligen. Men det är svårt.

Idag hade jag bara en dålig dag, varför vet jag inte. Vaknade kanske på fel sida?

När jag satt i stallet på läktaren och tittade på gruppen innan så tänkte jag, nu ska jag inte låta detta förstöra mitt ridpass. Positiva tankar! Det kommer gå skitbra!

Och så satt jag där på hästen, som jag ridit endast ett pass innan. En ny, svår häst. Ingen förväntar sig att jag ska rida den perfekt, utom jag själv då förstås. Redan på uppvärmningen får jag ta ”en mental paus”. De andra travar, jag ställer mig i mitten och andas 3 djupa andetag och sen skrittar lite. Jag känner att jag inte kan kommunicera med hästen och jag blir arg, vilket inte är bra när man ska rida.

I vilket fall så börjar vi sedan rida själva övningen. Svår övning, där vi ska gå från övningen ‘öppna’ till mellantrav på hörnlinjen för att därefter samla upp hästen och fatta galopp och galoppera in på en volt. Inte piece of cake direkt, men ändå något som ska gå. Men jag fick inte ens hästen att fatta högergalopp! Det gick inte. Och det var inte hästens fel, det var mitt. Varje gång jag kom till bokstaven B och skulle fatta galoppen så lättade jag ur sadeln och släppte ena tygeln omedvetet och stackars fina, fina hästen förstod inte mina hjälper och kommandon. Efter tre gånger så gav jag upp. Sa till ridläraren att jag pallar inte, jag förstår inte, jag orkar inte. Sa att jag har lite prestationsångest och nu har det bara låst sig.

Jag fick skritta och så fick de andra göra övningen. I andra varvet gick det perfekt. Kanske för att jag inte reste mig ur sadeln i fattningen, kanske för att hästen var lättare åt det hållet. Det kändes bra att avsluta bra.

Men jag blir så irriterad när detta händer. När det fullständigt låser sig för mig och hjärnan blockeras och jag inte kan förmå mig att bara fortsätta. Jag är egentligen ingen ”quiter”, jag ger inte upp. Men vissa situationer vet jag inte hur jag traggla mig ur…

Jag måste komma in i tänket med Positiva tankar. Mest för min egen skull, men också för andra i min närhets skull. Med början idag så ska jag försöka lista 3 bra saker som hänt varje dag. För det måste ju finnas tre bra saker med varje dag, även om allt varit kasst, eller hur? Inget ont som inte har något gott med sig liksom.

Ikväll ska jag på det igen. Samma häst, men andra övningar. Idag ska det bannemej gå vägen!

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Allmänt, Julkalender, Kärlek<3, Prestationsångest, Saker jag gillar, Träning & hälsa, Vardagsbestyr

Oj, vad svårt!

Jag tycker det är så lite man kommer ihåg ibland och att det är mest ens föräldrar och mor/farföräldrar som berättat för en hur man var och sen så har man gjort sig sin egen bild av det. Rättvis eller inte! 😉

Jag var nog ganska trotsig som barn, hade min egen starka vilja. Blev lätt sur och arg och hade ett sjuhelsikes humör. Men lika snabbt blev jag oftast glad igen. Jag har alltid varit en tänkare. Funderat mycket. Varit väldigt eftertänksam. Lite blyg, men det blev bättre med åren.

Jag har nog alltid velat ta hand om andra. Om det fanns en stor kaka och en liten kaka på ett fat, så gav jag den stora till min syster för jag kunde inte med att norpa åt mig den själv.

Ända sedan jag var liten har jag ritat, målat och skrivit. Varje dag släpade jag hem hur många teckningar som helst till mina föräldrar som jag ritat hos dagmamman. De blev ju oerhört glada förstås. Men de sparade alla. Och en vårdag någon gång för några år sedan så gick jag igenom alla mina gamla teckningar och sparade de jag ville och slängde de andra. Det framkallade många minnen.

Jag skrev berättelser så fort jag hade lärt mig stava. Och fantasin vad det nog inget fel på, för det blev sidvis av historier. När jag sen gick i åttan så skrev jag en bok. Ja, en hel bok. Och i julklapp det året så delades den ut till släkt och vänner. Jag älskade ju hästar vid den här tiden, så självklart handlade boken om livet på en ridskola. Jag vet inte om alla släktingar dock tyckte om storyn.

I skolan var jag den duktiga. Pluggade till alla prov. Fick lite lätt ångest. Ville vara bäst. Strävade efter massa MVG och fick några stycken också, men långt ifrån i alla ämnen. Blev ofta arg på mig själv när jag inte fick så många poäng på proven som trodde. Sög i gympa, men konstigt nog så är träning en stor del av mitt liv idag. Svenska och engelska var favoritämnen och språk i allmänhet. Spanskan och tyskan flöt också på, fast nu vet jag knappt hur man säger ‘hej’ på de olika språken.

Jag bodde mycket i stallet under min uppväxt då hästarna varit en stor del av mitt liv. Var en fristad för mig då och är det också nu. All stress i skolan bara släppte när jag kom till stallet. Pluggångesten blev som bortblåst. På hästryggen kunde jag koppla av. I stallet lärde jag mig också att ta ansvar, att ta i (hästtjejer får ju ofta skinn på näsan) och att sträva mot nya mål.

Jag hade nog världens bästa barndom med snäll syster. Och världens bästa föräldrar som till och med köpte en hund till mig ❤ Kan det bli bättre?

Good enough is good enough!

Frustration, Jobb, Prestationsångest, Stress

När jag var som mest stressad på jobbet så fick jag några enkla tips av en coach som jag pratade med. Oftast är det de enkla tipsen som man behöver som mest. Som är för tydliga för att kommas på och att ses liksom.

Tips #1: Helicopter View!

Om du känner att du tappat kollen och inte har kontroll på alla trådar i något projekt eller någon uppgift, så är detta ett jättebra tips (om jag får säga det själv)!

Låtsas att du sitter i en helikopter, du startar från marken där alla dina lösa, ostrukturerade pusselbitar till ditt problem ligger. Åk upp en tur i helikoptern. Se problemet från ovan. Det här har hjälpt mig att se saker och ting klart. Sitter jag med ett mejl som jag inte vet vad jag ska svara på så åker jag upp i helikoptern. Tänker. Ställer mig frågor som; ska jag fråga en kollega? är det något jag ska diskutera med chefen innan jag svarar? finns det någon annan som kan hjälpa mig? eller kan jag bena upp problemet på något sätt?

Åk upp i helikoptern och titta ner!

Tips #2: Good enough!

Jag vill oftast göra allt perfekt. Ut i fingerspetsarna. Men jag fick droppa det när jag var som stressigast, för jag producerade i princip ingenting. Jag var jättestressad och hade tusen småprojekt på gång och ett helt ostrukturerat sätt att jobba på. Men jag fick inte skickat iväg det jag ville, inte få bockat av något på min lista för jag ville göra allt så bra så att det aldrig lämnade min dator. Nu lever jag efter filosofin ”Good enough!” och allt jag gör är inte perfekt och det är så j*vla skönt!

(detta tips fick jag även av en lärare på högskolan – han sa det precis innan vi skulle lämna in en hemuppgift! Såna lärare vill man ha!)

Saker behöver inte vara bättre än "Good enough"!

Tips #3: Diskutera med en kollega!

Det finns så många saker som kan bli klarare om man diskuterar dem med en kollega. Så sitter du med ett problem av något slag och du inte vet vad du ska ta vägen – ta med dig din bästaste kollega ut i fikarummet, ta en kopp kaffe och ta en kvart till att diskutera ditt problem. Jag lovar att din kollega kommer att ge dig några värdefulla kommentarer, ställa några vettiga frågor och ge lite pepp!  (men se till att välja en kollega som du verkligen trivs med och ingen som försöker trycka till dig eller låtsas som om det inte är något problem!)

Ta en kopp kaffe, hämta en trevlig kollega och diskutera problemet!

Hur går det med exjobbet då?

Exjobb, Frustration, Måsten, Prestationsångest

Jo, tack. Det går okej. Men bara okej. Jag har några issues.

Nu här hemma hos föräldrarna skulle jag finna ro till att sätta mig. Jag har kollat på serier på tv och läst bloggar. Dock har jag skumläst en bok om organisationskultur av Hofstede och markerat intressant sidor med färgglada post-it-lappar. Så det har gått ok.

Nu har jag lite skrivkramp, men har i alla fall lyckats öppna upp dokumentet. Alltid en början. Det kliar i fingrarna på ett sätt och på ett annat sätt får jag inte ur mig en rad. Antar att ni känner igen känslan?

En annan issue är min handledare. Eller bristen av en. Jag har fått en utsedd av skolan, motvilligt men ändå. Drar man ut på sitt exjobb som jag gjort, på grund av att jag fick jobb innan jag var färdig, så är man inte prioriterad tydligen, även fast vissa jag pratat med inom skolan säger att man ska ha samma rättigheter som vilken annan student som helst.

I vilket fall, min handledare är utbildad inom information och kommunikation i någon form, precis som jag. Men hon verkar inte veta hur hon ska använda dessa former till att själv kommunicera. Hon svarar aldrig i telefon, antingen svarar inte eller så är hon på 1) möte, 2) tjänsteresa, 3) tillfälligt ute. Hon svarar inte på mina email och har inte gjort så sedan maj. Jag har bett receptionen meddela henne att återkomma till mig. Jag har gett förslag på datum då jag kan åka och träffa henne för ett möte, men det svarade hon inte heller på.

Hur ska jag nu göra? Våldgästa henne på hennes kontor? Kontakta hennes chef? Gah. Det driver mig till vansinne att inte få något stöd, råd eller hjälp att komma framåt. Precis som förra gången, då allt blev kaos för att min handledare slutat. Hur svårt kan det vara att kommunicera tillbaka? Jag är också busy busy men jag svarar ändå inom rimlig tid. Jag låter det inte bara ligga och hoppas att det löser sig.

Nästa vecka blir det definitivt exjobbs-handledar-stalking på hög nivå…

Jag tänker för mycket!

Frustration, Prestationsångest, Stress

Blir så irriterad på mig själv ibland, så jag tror  jag dör.

Varför?

Jo, för jag har en förmåga att älta saker fram och tillbaka. Småsaker. Som jag gör stora. Tänka igenom olika scenarion som troligen aldrig kommer att hända. Grubbla på saker. Hitta på vad jag tror en annan människa tänker. Gah! Det tar så mycket energi från mig och gör att jag stundtals får ont i magen.

Hur ska jag bli bättre på att tänka bort allt det här?

Good enough!

Avkoppling, Karriär, Kärlek<3, Prestationsångest, Vardagsbestyr

Sitter med en kopp kaffe i soffan och läser Elle.

Hela lägenheten har städats på morgonkvisten och tre maskiner tvätt har körts. Nu luktar det Ajax så långt näsan räcker!

Att då få sätta sig i soffan med en tidning och en kopp kaffe är helgnjutning när det är som bäst.

Jag fastnade för en artikel i Elle som handlar om att det är ok att bara göra saker ”Good enough” – och det har blivit lite av ett motto för mig. Tidigare var jag ännu mer perfektionist i allt jag gjorde än vad jag är nu. Till slut kom jag till en gräns där jag var tvungen att inse att det är ”Good enough” det som jag gjort, det behöver inte vara perfekt. Jag insåg det när jag inte kom vidare i mina grejor på jobbet. Kollegorna tyckte det var bra, men jag var inte nöjd. Mina projekt stannade upp och jag kände mig stressad för att jag inte producerade ut något, utan pillade in i detaljer.

Ibland är det så svårt att vara nöjd. Men man måste försöka. Det känns som om det finns inbyggt i oss människor att hela tiden vilja vara bättre, ha något bättre, bli något mer än vad man är just nu. Och det är ju inget fel i det; att ha mål, att drömma, att ta sig framåt och bli bättre. Men det måste bara finnas en gräns och det gäller att hitta en balansgång som passar.

Artikeln beskriver också att vi ska vara tacksamma och nöjda med vad vi har och motstå impulsen att jaga på. Rådet de ger är att avsluta varje dag med att skriva ner fem saker som har hänt eller som du uppmärksammat som du kan känna tacksamhet över. Lyckokänslan ska då öka med 25%. Det låter ju fantastiskt! 😉

Jag ger det ett försök – här är mina 5 saker från helgen:

– Jag är tacksam för att jag har en pojkvän som gör oromantiska saker, men åh vad jag egentligen uppskattar dem, som att tvätta min bil t.ex.
– Jag hämtade min nya cykel igår. Den gamla blev stulen och nu hade jag fått ut försäkringspengar och köpt en ny. Fin, svart och glänsande var den!
– Jag är tacksam för att jag har en så fin familj som jag har (och ber om ursäkt till mamma för att vi tjafsade över telefon i veckan).
– Jag uppskattar att få sitta i soffan med Mac:en i knäet med en kopp kaffe och bara vara.
– Jag är tacksam för att jag fick så många fina år med min älskade hund! Istället för att sörja att han inte finns här längre så ska jag verkligen försöka minnas alla ljusa, fina stunder vi hade tillsammans!