Jag har tagit några dagars paus från bloggen. Det har varit mycket på jobbet (sista veckan nu, sista dagen imorgon!) och i tisdags gjorde vi även ett vändningsförsök av vår envisa lilla bebis, som ligger i säte eller på sniskan i alla fall.
Jag tänkte skriva lite om min upplevelse av vändningsförsöket. Inte för att skrämma utan för att ge min bild av det hela. Känner också att jag behöver skriva av mig lite.
Jag har vetat om att bebisen legat åt fel håll ett bra tag. Den har liksom gosat in sig runt mina högra revben och verkar trivas riktigt bra där. Andningssvårigheter och ett konstant tryck mot revbenen på mamman bryr den sig inte om 
Jag har ju haft förhoppningen hela tiden att nästa gång, nästa gång jag är hos barnmorskan då har bebisen vänt sig rätt. Men icke.
Så i måndags var vi på samtal inför vändningsförsöket. De gick igenom hur det hela gick till. Viss smärta och obehag kan uppstå, stod det på pappret man fick. Jag var nervös innan, men jag ville göra det. Jag vill helst föda vanligt, vaginalt och tycker det vore värt att få runt bebisen till huvudläge nedåt.
På morgonen innan vändningsförsöket var jag tvungen att vara fastande. Väl på sjukhuset fick jag sätta på mig sjukhuskläder och lägga mig med ctg över magen som mätte mina sammandragningar och bebisens hjärtljud. Efter lite väntan kom en läkare och barnmorska. De gjorde ultraljud för att kolla bebisen position. Vändningsförsök 1 började. Jag fick bricanyl intravenöst och inom en minut började mitt hjärta slå dubbel och trippelslag och andningen började fladdra. Huvuduppgiften av bricanylen var dock att få livmodern att slappna av så att bebisen lättare kunde vändas runt.
Läkaren började försöka trycka runt bebisen. Min andning satt långt upp i halsen och jag fick panikkänslor, vilket gjorde det svårt att andas sig igenom smärtan i magen (som gjorde riktigt ont om ni frågar mig). Det resulterade i att jag började gråta och under gråt är det svårt att slappna av. Vi tog en kort paus och läkaren gjorde sen försök nummer två. Det gjorde lika ont, andningen var fortfarande panikartad av bricanylen och trots ihärdiga försök gick bebisen inte att vända.
Halvt förstörd nickade jag bara lågt när de sa att de skulle hämta överläkaren och sedan göra ett nytt försök. Men däremellan skulle jag få en paus för återhämtning. Det blev ca en och en halvtimme under ctg bevakning.
Överläkaren kom sen på plats. Typisk överläkare, lite sådär mer känslokall men säkert jätteduktig. Nu var de två läkare som tryckte, en barnmorska som försökte få mig att andas och så stackars F som satt och klappade mig på huvudet. Överläkaren började trycka utan att säga något. Först andades jag lugnt och metodiskt igenom smärtan, sen gick det inte. Andningen började fladdra och jag fick inte luft, tyckte jag. Tårarna sprutade och jag fick säga ”Aj!” flera gånger. Sedan gav de upp. Bebisen kvar i samma position som när vi kom in 
Ny ctg bevakning i en halvtimme efteråt. Därefter diskussion med tredje läkare om vad som väntar nu. Kejsarsnitt är bokat, men sätter förlossningen igång innan dess så får jag se vad jag vill göra. Jag har inte bestämt mig riktigt än.
Med detta vill jag egentligen säga att jag tycker det gjorde skitont rent ut sagt att göra ett vändningsförsök. Och jag har ingen låg smärttröskel utan ganska normal skulle jag tro. Det kändes som om samtliga organ i magen bytte plats stundtals (det gjorde de ju såklart inte). Jag vill också säga att om du ska göra vändningsförsök, så var beredd på att smärtan troligen är lite mer än vad läkaren säger att den är. Det går såklart att ta sig igenom (jag tog mig igenom tre försök), men jag tycker nästan det hade varit bättre om läkaren sagt att det kommer göra ganska ont, men det är inte farligt, bara så du är beredd på det.
Det som var bra var att de hela tiden lugnade mig med att bebisen har det bra, det är ingen fara med den! Och de kollade många gånger med ultraljud och höll koll på hjärtljuden med ctg. Det kändes tryggt. Och barnmorskan var jättebra!
Trots all smärta jag fick stå ut med så är jag glad att jag försökte vända på bebisen. Om jag inte försökt, så hade jag ångrat mig och ifrågasatt efteråt varför jag inte testade. För mig hade det känts som att ge upp på förhand. Så här dagarna efter har jag varit öm i magen, som ett inre blåmärke ungefär. Men bebisen har buffat som vanligt så den mår bra. Så inga direkta komplikationer att klaga på.
Nu lutar det ju åt kejsarsnitt och jag är inte helt glad i tanken, men det viktigaste av allt är ju att bebisen kommer ut frisk och glad <3
Det blev ett långt inlägg om en ganska privat sak men kände jag ville dela med mig, då jag läste en del andras upplevelser innan jag gjorde mina försök, och det tyckte jag var bra.
Nu ska jag ladda för sista dagen på jobbet på ett tag. Karriären får läggas på hyllan i ett år till förmån för mammarollen! Bloggen kanske får byta namn?!
Godnatt!
(Ni ser min mage är lite skev, va? det är för att bebisen ligger på snedden, med huvudet uppe till höger (vänster i bilden). Aj revben!)
